Ondvinter av Anders Björkelid

Jag kände att det var hög tid för en ny bokrecension då jag har glidit ifrån det helt i den här bloggen. Det är ju en stor del av vad bloggen från början skulle handla om så här kommer den senaste boken jag läste ut.

Jag upptäckte för första gången Ondvinter av Anders Björkelid i en bokhylla på min mammas kontor när jag var där och hälsade på för någon månad sedan. Jag drogs sakta men säkert mot den och det slutade med att jag började läsa i den. Sedan gick jag och letade upp den på biblioteket för att läsa klart den. Glatt meddelade jag mamma hur tacksam jag var att jag hade stött på den på hennes jobb, och när hon berättade att hon hade tänkt ge den till min tioåriga lillebror försvann lite av min entusiasm.

Boken är en svensk fantasybok och är första delen av fyra böcker. Den är skriven av en svensk författare, något jag vanligen inte brukar falla för men framsidan var så snygg att jag inte tänkte mer på saken.

Handlingen centrerar runt tvillingparet Sunia och Wulf som bor tillsammans med sin far på en gård isolerad från andra människor. De har aldrig träffat sin mor och med sin bleka hy och sitt mörka hår skiljer de sig rejält från de andra barnen nere i byn. En dag då de är ute och jagar råkar de fånga en vätte i en av sina snaror, och när vätten frågar hur de har lärt sig att göra vättesnaror visar det sig att deras far har lärt dem användbara saker utan att förklara det. Som tack för att de låter vätten springa fri ger han dem en ramsa att lägga på minnet, som kommer att hjälpa dem i framtiden. Förvirrade återvänder Sunia och Wulf till sin gård. Folket från byn har under tiden lagt märke till vargspår och ber tvillingarnas far att döda den. Deras far blir borta länge och när han återvänder är han inte långt ifrån döden själv. Deras gård blir attackerad av mystiska varelser i svart och Sunia och Wulf tvingas fly upp i bergen där de stöter på en kvinna, Bergsfrun, som de får bo hos. Hon förklarar sakta saker och ting för dem och de lär sig mer om vad de egentligen kommer från. De tillhör Blodet och bergsfrun har brutit mot Blodets lagar, vilket medför att hemska saker kommer att hända Sunia och Wulf.

Boken är skriven i en speciell vi- form vilket var förvirrande i början men jag vande mig vid det. Trots det faktum att den var riktad mot en betydligt yngre läsare än jag så tyckte jag om den. Den kändes inte alltför lätt att läsa och jag kunde njuta av att se mysterierna lösas upp sida efter sida. Jag kommer nog låna uppföljarna på biblioteket men inte köpa serien. Kanske är jag bara en sucker för fantasyböcker?